Jag har en god vän som aldrig fick de där presenterna han önskade sig som barn. Det blev ingen kemilåda, det blev ingen modelljärnväg och inte heller något första hjälpen kit i leksaksutförande. R Tydligen så måste det här ha varit hyfsat traumatiskt. Jag tror det i varje fall eftersom han i vuxen ålder verkar ha ägnat mycket tid åt att återuppliva de här missade barndomsminnena. Bland annat så hade han ett kemilabb i hobbyutförande hemma i badrummet. Jag ska inte gå in på vad han tillverkade där men det var inga bra saker, så mycket kan man allt konstatera. Efter en kortare fängelsevistelse var dags för den här vännen att ge sig ut på arbetsmarknaden. Han valde att bli konduktör på tåg. Man börjar ana ett mönster vid det här laget eller hur? Det gick alldeles strålande tills dag gick förbi en man i en av vagnarna. Mannen verkade inte riktigt vara med i matchen. Min vän bestämde sig för att göra en insats genom att ge första hjälpen, bland gav han ganska hårdhänt hjärtmassage. Vällovligt. Något annat kan man inte säg. Men det fanns ett problem. Mannen sov. Min vän den ivrige konduktören däremot blev anmäld för misshandel. Så, man ska ge barn det som vill ha.